Kasamarks IF

Ett fenomen som stör mig lika mycket varje år är lagen i brännbollsyran som är riktigt, riktigt seriösa i sitt brännbollsutövande. Jag älskar brännboll. Det är roligt, socialt och högst kompatibelt med öldrickande och trevligheterna som följer med allt detta. Men det kommer aldrig att bli en riktig idrott. Brännboll är lika mycket idrott som frisbeegolf och jonglering med käglor. Jag ser brännboll som ett slags partytrick fast i ett ironiskt lagsportsformat. Därför gör det ont att varje år tvingas se människor (som påfallande ofta har gått idrottsprogrammet på gymnasiet och således äcklat den så underbara Dragonskolan under en treårsperiod) träna som djur och komma till ängarna med beslutsamma miner och det värsta av allt; sponsrade matchtröjor. Matchtröjor i brännboll! För helvete, man ska dricka ljummen öl i brassestolar, komma fem minuter sent till matchstarten och skratta åt att man missar och bränner ute hela sitt lag. Det är så det ska gå till och jag tror att jag talar för hela KIF när jag skriver detta.

Vid tangenterna,
Magistern