Vardagsäventyr
Igår gjorde jag något som jag inte gjort på många många år och när det var länge sedan man gjorde något blir det lite som ett vardagsäventyr att återuppta bekantskapen med även mycket vardagliga saker. Jag hade skrivit tenta uppe på östra paviljongerna, dvs uppe på ålidhem. Tentan började klockan 14, alltså en värdelös tid att skriva tenta då hela dagen går åt istället för att börja klockan 9.00 och ha en extra ledig eftermiddag. Hur som helst var jag rätt slut när jag var klar med tentan och med min sista tankeverksamhet för dagen beslöt jag att ta bussen hem. Att åka buss var alltså mitt vardagsäventyr och efter denna häpnadsväckande resa förstår jag att det går en 3-4 år mellan gångerna jag gör det. Till att börja med åker bussen som står på busshållplatsen sådär retligt att jag ser bussen stå där men inte hinner med den även om jag springer. Så, jag slår mig ner på busshållplatsen och väntar. Enligt busstidtabellen finns det två bussar att välja på, en som åker från Tomtebo och en som åker från Strömpilen. Hur lång tid tar det för en buss att åka från dessa tillhåll till den hållplats som jag sitter på hittar jag ingen information om. Jag tänker att bussen väl kommer förr eller senare, det blev det senare. Man kanske inte ska klaga på att vänta på bussen i 7-8 minuter men när man inte vet när den faktiskt kommer känns det som en rätt lång tid. Under tiden kan man ju i alla fall passa på att köpa biljett. Jag skickar "VB vu" till rätt nummer och får tillbaka biljetten per omgående så tekniken fungerar utmärkt. Då först märker jag att vårt hutlösa bussbolag i stan anser sig kunna ta ut en avgift på 26 kronor för att transportera mig från ålidhem till centrum. Jag vet att allting här i världen blir dyrare och att värdet på pengar inte är det samma som det en gång var men va fan, 26 spänn!
Då tänker jag att om bussbolaget ändå tar ut så pass borde de ha råd att uppgradera bussarna sedan senast jag åkte buss. Det har de tydligen inte haft. Delvis kan det vara mitt fel eftersom jag satte mig nära bussens dragspel i mitten men baserat på observationer av andra passagerare så är en bussresa en mild form av tortyr. Varje gång den startar eller stannar för att plocka upp eller släppa av passagerare så känns det som att busschafören, som jag för övrigt antar är en medelskicklig busschaför i en medelstor svensk stad, pallnitar så att alla i bussen måste anstränga sig för att sitta kvar i sätet. Han saktar ner precics som när man kör en bil men det är som att han just när bussen ska stanna av sig själv istället trycker ned bromsen så hårt han kan för att alla ska rycka till. Vet inte om det är ett uttryck för uttråkad busschaför eller om det helt enklet är så att bussbolaget inte anstränger sig att utbilda sina chaförer i hur de bör köra bussarna.
Så fort det kommer minsta ojämnhet i vägen skakar bussen så illa att man som passagerare förundras över att den fortfarande håller ihop. Bromsarna gnisslar och dragspelet som jag nu satte mig brevid gnisslar givetvis också. När vägen är helt rak och utan ojämnheter så är det faktiskt ganska effektivt, tyvärr vet vi ju alla att vägarna här i stan sällan har just de egenskaperna. För att sammanfatta min socialantropologiska undersökning om stadens bussar kan jag konstatera att det lär dröja innan jag frivilligt sätter min fot i en stadsbuss igen.
/ T som i ulTrarapid
Kommentarer
Trackback
