Kasamarks IF

För ungefär ett år sedan jobbade jag en kväll i Vännäs respekterade förort, nämligen Umedalen. Allt var lika jävligt som vanligt med en liten ljuspunkt i vardagen; Umeå Fotbollsfestival pågick för fullt och Umedalens IP nyttjades till fullo av lag från alla möjliga hålor i världen. Jag stannade till under en rast för att kolla lite på en match mellan IFK Sundsvall och ett norskt lag. På läktaren stod det flertalet föräldrar till grabbarna i IFK Sundsvall och levde djävul. Ni vet, det där sättet som tvingar tankarna till white trash med allt vad det innebär. Crocs, klubbens träningsoverallsjacka, keps, cigaretter och en dov längtan efter det förmodade samkvän som alltid gäller för grupper beståendes av fotbollsföräldrar som helt omotiverat har hängt med till cupen. De dricker sprit, drar historier och försöker glömma sina skitjobb på industrierna och på sjukhuset i Sundsvall. Troligtvis så knullar de med varandra i gryningen i någon stuga på campingen, det lär väl vara spännande med lite otrohet för att krydda vardagen.

I alla fall så minns jag med en nästintill obehaglig säkerhet en tjock kvinna på läktaren den kvällen. Efter att ha tvingast lyssna till djungelvrålen som fullkomligen ekade över Umedalens IP den ljumma och sköna augustikvällen så stod det bortom rimligt tvivel att hennes (lika feta) son vaktade IFK Sundsvalls mål. Målvakten hade det inte lätt. Inte nog med att han var en av lagets kortare spelare, han hade även världens största press på sig från sin morsa på läktaren. Jag har idrottat i lagsammanhang sedan jag var 5 år gammal men jag har aldrig upplevt ett mer förnedrande läktarcoachande än detta. Ingen fick mer ofrivillig och mestadels negativ uppmärskamhet än den fete målvakten från den läktarcoachande morsan. Det var en extrem förnedring i klass med att jag skulle tvingas byta en kamaxel inför publik.

Nej, som förälder till ett idrottande barn så ska man vara stödjande på ett diskret sätt. Skjutsa och hämta om det krävs och hjälp till ekonomiskt med utrustning och resor m.m. Men ge för i helvete fan i att läktarcoacha. Det gör bara skada och är respektlöst mot tränaren som faktiskt har till uppgift att coacha och utveckla sina spelare. Summan av detta? Var bara så där klassiskt svensk som bara vi svenskar kan, d.v.s. gå på matcherna men håll för fan igen käften. Vråla kan man göra på seniorer och professionella idrottare, inte barn och ungdomar. Så, det var veckans seriösa inlägg. Sol över vägen!

/Mange, som vet hur det funkar.