It's alive!
Jodå, bloggen lever igen efter några veckors uppladdning! Sitter just nu i ett kolmörkt rum med endast en iPhone och försöker tvinga fram den kreativitet som jag så gärna vill ska genomsyra min personlighet men som på något sätt faller likt Susanna Kallur efter att ha slagit i den första häcken. Skitsamma. Jag såg andra halvleken av Umeå FC vs. Landskrona BoIS och fy fasen vad illa skånepågarna lirade. Hemmavinsten kändes lika säker som ett amen i betongpalatset Tegskyrkan i all sin prakt. Det var för övrigt några gamla kursare till undertecknad som en gång poängterade det kärnkraftverkslika i nämnda byggnad och jag var såklart inte sen att försvara allt Tegsrelaterat till siste blodsdroppen. Även om metaforen i sig både var riktig och relevant.
Sommaren är kall men fan så härlig när man är på hemmaplan igen. Om Umeå är Dom Perignon från -96 så är Örebro en 33 cl glasflaska innehållandes avslagen öl av märket "kung". Där snackar vi dålig öl.
Eftersom att Olof Mellberg gjorde en finfin EM-turnering så hyllar jag prestationen genom att jobba fram ett ordentligt skägg som ska hänga med ett par veckor nu. Mellberg känns för övrigt som den ende riktige mannen som vi har i landslaget nuförtiden. Förr kunde vi se ett mittfält med übermen som Klas Ingesson, Jonas Thern och den hårdaste av de alla; Stefan Schwarz. Briljanta män och fotbollspelare. Men nu, nu får vi se diabetikern Rasmus Elm och någon kille som heter Holmén fladdra omkring på kanterna likt tappade tjugolappar i starka vindar över Kolbäcksbron. Ingenting jag vill se - ingenting ni heller vill se. Nästa år vill jag att Tommy Söderberg kommer tillbaka och kör landslaget helt efter eget tycke.
Vid tangenterna,
Magistern
Sommaren är kall men fan så härlig när man är på hemmaplan igen. Om Umeå är Dom Perignon från -96 så är Örebro en 33 cl glasflaska innehållandes avslagen öl av märket "kung". Där snackar vi dålig öl.
Eftersom att Olof Mellberg gjorde en finfin EM-turnering så hyllar jag prestationen genom att jobba fram ett ordentligt skägg som ska hänga med ett par veckor nu. Mellberg känns för övrigt som den ende riktige mannen som vi har i landslaget nuförtiden. Förr kunde vi se ett mittfält med übermen som Klas Ingesson, Jonas Thern och den hårdaste av de alla; Stefan Schwarz. Briljanta män och fotbollspelare. Men nu, nu får vi se diabetikern Rasmus Elm och någon kille som heter Holmén fladdra omkring på kanterna likt tappade tjugolappar i starka vindar över Kolbäcksbron. Ingenting jag vill se - ingenting ni heller vill se. Nästa år vill jag att Tommy Söderberg kommer tillbaka och kör landslaget helt efter eget tycke.
Vid tangenterna,
Magistern
Kommentarer
Trackback
